Image

En svensk litteraturanalys – tjejer och hallonbuskar

Kvinnor och äppelträd 

30-talets sverige, mellankrigstiden. Sveriges arbetarklass ligger i fattigdom och klasskillnaderna i landet är uppenbara. Under den här tiden bestämde sig arbetarna för att de också ville skriva böcker. Plötsligt blev litteratur öppet och tilltalande till underklassen. Proletärförfattarna skrev ju om och för sina arbetarklass vänner; det handlade mycket skildringen av människoöden, om livet i fattigdom och hur man kämpade för att klara sig genom dagen. Det var i stor utbredd sett som folkets litteratur (UR, Hej litteraturen!, 2010).

I det här stod Moa Martinson ut som – när man ser tillbaka på henne – den första feministiska författaren. Med en trovärdig och självbiografisk skönlitteratur helt centrerad kring kvinnor och kvinnoöden. “Kvinnor och äppelträd” är en lång och slingrig berättelse om Sally och Ellen som växer upp i samma fattigkvarter i norrköping och möts tillslut som vuxna kvinnor. Tillsammans tar de sig igenom halv-trevliga män och barn i hus där man inte har annat än kaffe och torra kakor. Fattigdom och strävan att få vila sig lite, bara sitta och titta upp på månen under en kall vinterkväll. Moa Martinson skriver spretande och strävande om alla möjliga ingångar till Ellen och Sallys historia – om fadern till mannen som Ellen tillslut skaffar familj med och om Mor Sofi – henne som de båda kan kalla anmoder. Det är en fin historia, en som följer tiden på många sätt, visar den ur olika synvinklar men knyts samman fint tillslut så man lämnas med en känsla av lugn melankoli.

Kvinnor och äppelträd är Moa Martinsons  (wiki, Moa Martinson, 03-26-2018) debutroman som – efter många försök till många bokförlag – väckte stor uppmärksamhet med sitt realistiska språk och sin sexuella frispråkighet. Skildringen av en värld ur en kvinnas ögon slår hårt på beteenden och fördomar. Bara i början till boken – Mor badar – får en att se på världen på ett helt nytt sätt och som en som läser boken nu 2018 kan man bara tänka att “Det var annorlunda förr”:

Mor Sofi och hennes väninna Fredrika badar varje fredag, som en belöning för en veckas arbete. Sofi är mor Sofi för hon är gift med bonden som har mest jord i trakten – hon har femton barn och en man som inte kan jobba på den stora gården han äger. Alla i trakten vet om vad som händer varje vecka: Sofi och Fredrika badar – så gott som ostört tills bonden kallar de luder och får en skopa asklut över sig av de två halvnakna kvinnorna. De två kvinnorna som badade varje fredag. De som av Martinson beskrivs som ståtliga och vackra i ångan där den varma luften inne i bykstugan möter den kalla vinterluften.

“Stor och ståtlig och vit skimrar hon spöklikt mot den mörka januari himlen och bonden står stel av – ja, han vet inte vad.” (Kvinnor och äppelträd, 1991, sid. 13) så beskrivs mor Sofi. Sexuell frispråkighet finns det gott om. Allt från vackra kvinnor i bykstugan som badar varje vecka, till män som kommer upp till små flickors rum på kvällen i fattigkvarteren och ger dem karameller, till den plötsliga åtrån som Ellen känner när hon ligger bredvid sin man – som inte ens en hel dag innan slagit henne till marken så ögat blivit alldeles blått. Där tar det realistiska språket över och drar en nära och tvingar en att känna med flickorna – när Sally som liten lekte med dem fattigaste barnen i farmors kvarter och får dem att göra sönder sin enda leksak, för de trodde på henne, för hon var vacker och hade så ljust lockigt hår. Sally skäms så mycket att hon inte kan stanna kvar hos farmor längre och går hela vägen hem till mamma som skulle komma och hämta henne. Jag vågar nästan säga att jag kände igen mig. Det var inte dramatiskt; scenen i sig var långsam och antiklimatisk men slutade i storgråt och skam – det var realistiskt.

Sen är det så klart den kända scenen från boken, den där Sofi ligger och föder alldeles ensam i hennes stuga upp långt ifrån byn. Ensam, med barn i andra rummet måste hon försöka att inte skrika.

“Sally ligger här nu på ett golv och föder. (…) Ny törn, hon skriker långt ner i bröstet, hest likt en döende. Det sliter i korsryggen, svetten lackar, kroppen kommer i darrning, hon tar ner med handen – nej, ännu ej – det går långsamt, går sakta, stönar hon.”(Kvinnor och äppelträd, 1991, sid. 145) Det är den första realistiskt berättade födseln i svensk litteratur.  Och man säger att Moa Martinson precis som Sally födde barn, ensam i den där stugan.

“Man skulle ha kunnat tro att massorna skulle få sitt inträde i svensk litteratur genom arbetarförfattarna. Detta har skett i ytterst få fall. Den självbiografiska, individualistiska romanen har haft sina företrädare just bland arbetarförfattarna.” (Magnus Nilsson i Arbetet  ,“Den svenska arbetarlitteraturens experimentlusta” 22 – 02-2013 )

Det är sant att mycket arbetarlitteratur är självbiografisk, eller starkt inspirerad av författarens nära. Men det är vad som gör genren till det den är. Det som gör “Kvinnor och äppelträd“ till någonting annat än en kvinnas syn på världen, är just hur trogen till dåtidens arbetarklass den är. Boken – och andra av hennes verk – nådde till delar av det svenska folket som aldrig varit intresserad, eller haft en anledning att läsa innan dess. Det var, som sagt, böcker om och för arbetarklassen. Men i större utsträckning var det böcker och berättelser Av, om och för arbetarklassen. Det självbiografiska var sällan negativt då det större delen av tiden var omformulerat så det passar massorna – det var skönlitteratur minst lika mycket som det var biografisk. Även om Martinson har levt mycket av det hon skriver så framställs det inte som någonting taget ur ett övervägande personligt och svårförstått perspektiv. Hon blev ju speciellt stor just för att hon nådde arbetarklassen/underklassen genom att vara relaterbar i sina berättelser – hennes egna upplevelser som arbetarklass bara la till hur nära man kunde komma ämnet bara genom att läsa hennes bok. Det är den perfekta balansen av skönlitteratur och trogen-till-livet- biografi som gör “Kvinnor och äppelträd” till en känslomässigt stark och tidsmässigt intressant lässtund. Vad som ännu mer ger än en känsla av att man läser direkt ur munnarna på arbetarklassen är de många olika vinklar man får höra historien från. Det är inte bara en historia om två kvinnor som tar sig genom livet – det är en historia om två kvinnor som ser varandra och blir sedda av andra. Ett mycket bra exempel är när ett kapitel handlar om en bonde som kommit till en by där han köper jord för att bygga ett hus till kvinnan han är förälskad i. Hur de andra byborna inte förstår sig på honom, han och hans stora gård med äppelträd ute bakom huset. Senare visar det sig att den här mannen blir far till han som Ellen gifter sig och får barn med. Då plötsligt blir relationen mellan den gamle mannen och Ellen så mycket finare, man får mer att ta på. Det är inte bara Ellens historia – det är Ellen som möter människor som ser på henne och tycker hon är vacker och snäll och vill skydda henne, gifta sig med henne eller sjunga sånger med henne. Innan den gamle mannen får vi höra om hennes matmor när hon bodde/ jobbade på cafe – om hennes son som hon skickade pengar till för att han skulle bli doktor och istället gifte han sig och blev brevbärare. Det finns så många små detaljer i det stora hela och varje karaktär har – som i verkligheten – sin egen historia, sitt eget liv. Detta kommer igenom och gör att boken inte känns som en historia om en eller två individer, utan om en tid, ett land, en rörelse bland människor – krig och liv och död och fattigdom på alla nivåer.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s