Flickan och generalen

 

Med långa, långsamma rörelser gick världen under.

Svart från topp till tå, mörka ögon och långa ben. Alla hans ljusa kläder hade de kastat. “Bär du någonting alls så ska det vara i sorgens färg” sa de och slängde honom den svarta långkappan. De satte gevär i hans händer och sa åt honom att skjuta, men han visste inte hur man gjorde. Han siktade som de sa att han skulle göra, han såg till att hålla den så som de sa. Men det som hände var oundvikligt, för han visste inte hur han gjorde.

När han växte upp trodde han att saker och ting skulle förändras. Det gjorde det inte.

Svartklädd från topp till tå, ett mörkt öga som stirrade ut på den mörkare världen, långa ben och breda axlar. Nu kunde han hantera ett gevär, han kunde skjuta, han kunde döda. Och han gjorde det ofta. Han kunde inte känna skillnaden mellan stöten från ett avfyrat gevär och en lätt klapp på ryggen från någon av hans kamrater. Han stelnade till och stirrade hårt. Tillslut slutade de röra honom alls, de tittade inte på honom och pratade inte med honom. Bara om honom. När de trodde att han inte hörde, då satt de i slutna grupper och viskade hemska ord om honom. De gjorde honom värre än han egentligen var.

En dag, då solen stod högt och svetten rann från hans kamraters pannor och ryggar, då stod han en meter framför de andra. Han svettades inte, värmen påverkade honom inte. Han stirrade med sitt enda öga ut över det vida slumområdet som bredde ut sig framför honom. Han stirrade över den förfallna muren som var det enda som skyddade de stackars människorna innanför mot soldaternas kulor. Han hörde sina kamrater stöna och klaga bakom honom. Han tog avstånd och försökte att inte höra. Det var fridfullt på andra sidan muren. Han såg tre små, väldigt små barn springa om varandra vid kanten på muren. De två äldre, som var pojkar och bar likadana kläder, skrattade och stojade som om ingenting i världen kunde göra dem illa. Men den tredje, en liten flicka med ljust hår i virvlar runt huvudet och blek hud, hon kämpade för sitt liv för att komma ifatt. Hon hade korta ben och små händer som inte kunde greppa någonting än. Hon sa ingenting, klagade inte men hennes ansikte var förvridet i tillbakahållen gråt där hon med möda klättrade efter pojkarna. Han synade henne i stillhet. Så plötsligt möttes deras ögon. Hans enda mörka och hennes klarblå. Hon stannade upp mitt i en rörelse och skakade till på stället; som om hon skulle falla omkull. I en tusendels sekund var det som om världen redan försvunnit runtomkring dem. Det blev så ljust att han önskade han kinde blunda. Han gjorde sig redo att titta bort men just då, log hon. Avfyrade ett glittrande leende på bara tre tänder mot honom och vinkade. Han förmådde sig inte att reagera. Han fylldes av en bedövande känsla. Känslan vandrade upp över hans ben och ut i hans handskbeklädda händer. Han blev fast stillastående, som en sten på den gräsbeklädda slätten.

Snart var hon på väg igen. Han andades långsamt och försökte få sitt hjärta att lugna sig. Han kunde känna obekanta tårar bränna bakom ögonlocken, han blundade hårt och höll andan. “Tiden är inne” sa hans kamrater bakom honom, men han reagerade inte. Slätten som bräde ut sig omkring de låg tyst och ångande av värme. Solen som stod mitt på himlen och stirrade ner på gruppen av soldater som gömde sig utmed kanten på den korta muren. Barnen på andra sidan som sakta rörde sig bort från dem.

De bad honom om order och han höll upp ena handen; bad dem att vänta bara lite längre. Gräset var torrt under deras stora svarta stövlar; det knastrade obehagligt när de rörde sig. Han längtade i tysthet tillbaka till svalkan i lägret. Eller ännu längre bort, han visste inte riktigt vilken som skulle vara den bästa platsen för honom. Inte längre, förut hade det varit lägret. Och innan det var det  lilla huset mellan skyskraporna; det som fortfarande andades och skrattade som ett litet barn mitt bland en massa vuxna. Han andades in och ut. Så vände han sig om. Rak i ryggen, starka armar, långa ben och kall blick. “Öppna eld”


Japp…

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s